WE HAVE THE CHANS

Det är meningen att man ska ta kontroll över sitt liv. Det är meningen att man ska släppa kontrollen. Det är meningen att man ska hitta ett läge där emellan, där livet flyter på och tillvaron fungerar. Men ingenstans hittar jag det där mellanläget. Det är full koll eller bortom min kontroll. Och ju mindre saker jag styr över, desto mer saker försöker jag kontrollera, av rädsla för att falla emellan i sprickorna. Nu, när mina känslor har svikit mig, tagit mig bortom kontroll, gnagt sönder mig, då får jag fokusera på det utanför. Träning, mapparna på datorn, mat, skola, jobb, disken... Vad som helst som jag kan styra över, för att fylla det tomrum som känslorna lämnat. För dom har tagit något från mig. Inte bara känslan i sig, utan allt som har med dom att göra. Min framtid, mina planer och mina drömmar. Så mycket drömmar tog dom död på när dom lämnade mig här. När dom tog sitt pick och pack, sina förhoppningar, och gick ut genom dörren. Kvar är jag, och ingenting kan jag styra över. Allt som jag tänkt mig försvann. Allt som jag trodde skulle hända kommer inte. Och allt som jag visste, det vet jag inte längre. Att börja om på nytt. Att bli nybörjare igen, att ge sig ut på slagfältet och att ta dom första stapplande stegen. Igen. Utan att veta, utan att ha kontroll. Det skrämmer skiten ur mig. Som en rädd liten unge, utan karta och kompass, utan framtidsplan och utan en hand att hålla. Som ett skrämt litet barn som lever i mörkret, och flyr mörkret på samma gång. Inget kan man styra över som liten och ensam i ett hus av gamla spöken och tomrum. Inget kan man kontrollera, när känslorna svikit och smärta och bitande kalla tankar är det enda som återstår. Och det skrämmer skiten ur mig.