ÄRLIGT TALAT, JAG ÄR SÅ TRÖTT

Vad är det som avgör vem vi är? Är det vad vi säger och gör eller är det vad vi har inom oss? Är det våra handlingar som speglar vem vi är eller är det enbart vi själva som vet vem vi är? Är vi kanske ingenting alls om inte omvärlden har en bild av oss? Kanske är vi alltid bara det som andra ser? Eller kanske är vi alltid bara det vi har inom oss? Eller kan det vara en blandning av dom båda som utgör vem vi är? För utan andra att spegla oss i är vi sällan mycket värda. Men att enbart spegla sig i andra skapar heller ingen hel person. Så man skulle enkelt kunna säga att vi måste ha både vårt uttryck, såsom handlingar och åsikter, och våra inre tankar för att bli hela. För att bilda en person. Men arbetar dom alltid tillsammans? Måste vårt agerande alltid spegla våra innersta värderingar? Eller är det kanske tvärtom? Speglar vårt agerande väldigt sällan våra innersta tankar? Blir då inte samarbetet mellan utagerande och den inre världen väldigt motsägelsefullt? Vi kan lika gärna vara en enhet, leva efter dom värderingar vi har närmast hjärtat och agera därefter, som att vara tvådelade. Ha tankar och värderingar djupt inom oss som vi inte visar för omvärlden. Då uppstår givetvis frågan om vad som är en god människa? Är det den som kanske föraktar och hatar inom sig, men vars handlingar spelar hjälpsamhet och sympati? Eller är det den som i hjärtat bär stor omtänksamhet och goda tankar, men som handlar till synes hatiskt och föraktfullt, sina värderingar till trots, som är den goda människan? För den människan har ju ett rent hjärta och dom rätta värderingarna. Men hur ska omvärlden kunna veta det? Och hur ska vi då kunna placera människan i dess rätta fack? Det kan vi omöjligt göra och det kommer vi inte heller att göra. För omvärlden är den som handlar kärleksfullt också en kärleksfull människa. Och utan minsta bevis kommer vi att lita på personens handlingar när vi dömer honom/henne. Så för omvärlden är vi den vi utger oss för att vara genom ord och handling. Men för oss själva är vi det vi känner längst inom oss. Och det enda vi kan göra är att föra dom så nära samman som vi bara kan för att åstadkomma en hel person. Utan att strida mot någon annan eller mot oss själva. Och aldrig någonsin har vi egentligen ett val. Vi styr inte vad vi tänker eller vad vi känner, och vi kan lära oss att handla där efter eller att strypa vårt inre för att ge plats år den bild vi vill visa omvärlden. Ingenstans, någonstans, finns ett svar. För vi kan vara precis som vi vill, men vi kan bara känna och tycka på vissa sätt. Och det finns inget facit och inget rätt eller fel. Men det är en intressant fråga att ställa. Speciellt i dagens samhälle, där identitet tycks vara så viktigt. Vi kräver av alla att ha en identitet och en person, men ingen vet vad det egentligen innebär.