NEVER EVER TAKE ME FOR A FOOL

So it begins. Reality.
Jag ska göra en fejkad individuell vårdplan enligt VIPS datainsamlingsguide, skriva ett fördjupningsarbete om omvårdnad vid valfri somatisk sjukdom, förbereda mig för praktiken, plugga inför provet på psykiatrisk omvårdnad, lära mig ta venprov (i teorin och praktiken), köpa alla läroböcker, skaffa busskort... Och allt annat. Jesus.

Jag börjar 8.20 imorgon. Men jag sov middag på tok för länge förut, så vi får väl se hur mycket sömn jag får inatt. Jag dricker en kopp kvällste, ser på värdelösa nattrepriser, flummar runt på internet och funderar på att krypa ner med min bok. Har varit duktig och skaffat lånekort! Lånade en bok om en 16årig tjej med leukemi, som är på väg att dö. Den heter Innan jag dör och handlar om hur hon vill tillbringa sina sista månader i livet. Bland annat har hon en lista med saker som hon vill göra. Den är välskriven och inte överdrivet sentimental. Men jag kommer nog lipa så småningom.

Det är galna kattungar överallt!

Antingen så har jag kommit in en hjärndöd period eller så har du förändrat ditt beteende. I vilket fall så förstår jag inte. Har jag blivit annorlunda mot dig? Mot dom? Har jag varit för krävande? Är det en fas eller en ny vana? Jag har aldrig upplevt att det här ens nästan skulle vara ett problem. Så varför nu? Vad har förändrats? Du måste prata med mig, älskling. Du måste. This is killing me.

Nu ska jag njuta av en kvällscigarett, sedan krypa ner med min bok och hoppas att John Blund hälsar på.