Idag var farmor vaken hela tiden medan jag var där. Vi hade ögonkontakt och jag fick pratat lite ostört med henne. Hon kan ju inte prata, för hon har slangar i halsen, men det syntes att hon hörde mig. Hon kan nicka och skaka på huvudet när man fråga saker. Jag sa att hon inte skulle oroa sig, att hon snart blir frisk igen, att vi är så stolta över henne som kämpar och så fick jag äntligen sagt att jag älskar henne. Säger det så sällan, men jag vill verkligen att hon skulle känna det. Hon började gråta när jag stök henne över håret. Hon gråter ofta, det syns. Det kommer knappt en tår, men man ser det på ansiktsuttrycket. Farfar försöker så gott han kan, men han ser inte alltid vad hon gör och hur hon ser ut. Det var skönt att känna att jag fick kontakt med henne. Nu vet jag säkert att hon är medveten om vad vi säger till henne och vad som händer runt om, i alla fall till viss del.
Imorgon ska hon flyttas till Mölndals sjukhus, för att dom ska fixa hennes nacke. Så tyvärr vet jag inte om jag kommer hinna hälsa på henne. Men det känns som att jag får se till att lösa det. Vill så gärna åtminstone titta till henne lite. Eventuellt går jag upp tidigt imorgon, men dom vet ju ännu inte när hon blir flyttad. Annars får jag vänta tills farfar ringer. Vi får se.
Jag skulle kunna sitta och hålla hennes hand dygnet runt, bara för att få uppleva dom där korta sekunderna emellanåt när hon faktiskt orkar krama min hand tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar