I'LL WAIT BY YOUR DOORSTEP

Nu ska jag skriva om sånt där som folk tycker är obekvämt. Jag tänker göra ett statement. Eller inte. Men ny ryker alla kemiska hormoner. Jag vet inte hur dom påverkar mig eller om dom påverkar mig. Men det är inte värt att chansa längre. Jag har alltid ups and downs, jag har gått på antidepressiva i 10(!) år nu och min senaste psykolog tyckte att det var "en sund inställning" att jag förstod att min kropp troligtvis aldrig klarar sig helt utan medicinen. Jag har (haft) ångest, jag har (haft) OCD, jag har varit destruktiv. Jag har mått dåligt, helt enkelt. Och jag vill påstå att jag vet hur det känns.
I drygt 5 år så hade jag p-stav. Perfekt för någon som är snurrig, men kanske mindre älskvärt på grund av en del biverkningar. Jag tog ut den, för att jag ville låta kroppen vila.
Strax därefter insåg jag dock att det där med att vara utan innebär en del huvudbry. Så när jag bad om p-piller, så insisterade barnmorskan på att ge mig kombinerade piller. Trots att jag sa att ingen annan i min familj tålde det. Hon påstod att man kunde drabbas av östrogenbrist med följden benskörhet (vilket ligger i släkten). Så trots att jag kände på mig att jag visste bäst, så lyssnar man ju på proffsen. Kombinerade piller fick det bli. Först 2 månader på en sort och nu 4 månader på nästa. "Biverkningarna är värst i början. Pröva i ett par månader." Och lydig som man är, så prövar man. Man vill ju inte vara utan skydd.
Så ligger jag här, en måndag kväll, och försöker analysera hur jag känner mig. För jag kan inte riktigt identifiera känslan. Det är ingen panikångest, ingen ilska, ingen förtvivlan. Men heller ingen glädje, ingen entusiasm, ingen livslust. Och då. Då slår det mig. I ett halvår har det gått neråt, på olika vis, men det har varit motiverat. Jag har haft blindtarmsinflammation, varit stressad, haft järnbrist och stött på diverse bekymmer. Men det här är ingen sån känsla. Ingen riktig känsla. Det här är apati. Jag har ingen lust med något. Jag orkar inte, jag bryr mig inte. Jag känner inte.
Och det har eskalerat. Inga konstigheter, tänkte jag. Hösten är alltid tung, mörkret är alltid skrämmande. Och bitvis har det känts så. Som en vanlig, ångestladdad höst. Men oftast har det bara varit...tomt. Det här är en ny sinnesstämning. Värre än att vara för känslosam är avsaknaden av känslor. Det är jag alldeles säker på.
Så när jag ligger här och översköljs av insikter (sanna eller inte återstår att se) så går min mammas kommentar på repeat innanför pannan: "Jag har aldrig tålt p-piller. Det var bland det värsta jag varit med om. Jag blev så dålig." Aha, tänker jag. Det här är inte normalt. Det kanske finns en anledning. Det kanske inte ska vara såhär.
Visst finns risken att jag greppar efter halmstrån. Jag är förtvivlat trött på den här (icke)tillvaron. Att aldrig känna sig varken ledsen eller glad, att aldrig vara riktigt närvarande. Att gå runt i psykisk isolering, som leder till att jag faktisk isolerar mig. Men så finns det då anledning att tro att det inte behöver vara så. Att jag kan återgå till mitt normala, trasiga, men närvarande, jag. Då tänker jag bannemig greppa efter det halmstråt utav bara helvete.
Så nu får det vara nog. Jag får offra bekvämligheten i skyddet. Det är nog ett inlärt tänk det där, att man alltid måste gå på preventivmedel. Djupt rotat och kanske en del i ett kontrollbehov. Men ibland får man väl helt enkelt välja. Och att inte ens utsätta sig för risken, det är egentligen inte svårt det heller. Så nu gör jag ett statement för mig själv. Hejdå p-piller! Och fan ta dig, osympatiska barnmorska! Nu blir jag något så ofattbart omodernt som fri från kemiska hormoner. Sexuell frihet i all ära, men sitter man ensam varenda kväll är friheten mest ett hån ändå.