I CAN NOT FORGIVE YOU YET

Vem trodde att det var såhär det skulle bli? Vem kunde förutse att livet skulle bli som det är? Den senaste tiden har jag slagits av en känsla. En känsla av att livet hittills har rusat förbi, utan att jag riktigt märkte vad som hände. Dom senaste åren har varit minst sagt turbulenta och jag har inte haft tid eller möjlighet att stanna upp. Allting har hänt, livet har pågått, och jag har känt mig närvarande i stunden, men efteråt har jag alltid upplevt minnena som drömmar. Dom senaste åren påminner mig om dom dimmiga, okontrollerade och obegripliga tonåren. Fast istället för att bli styrd av mina känslor, så har jag tvingats att stänga av dom. Skjuta dom åt sidan. Göra det som är bäst. Det som är riktigt och rätt. Det som förväntas av mig. Det som behövs göras. Ibland slår det mig. Tänk om jag skulle stanna upp. Tänk om jag skulle känna efter. Sådär, på riktigt. Känna efter innerst inne och låta mig själv släppa efter. Kanske hade världen gått under. Kanske hade bara jag gått under. I alla fall så är jag inte stark nog för att hantera mig själv. Jag vet att jag måste, jag vet att jag inte borde förtränga känslor och gömma undan tankar. Jag vet det. Men jag måste gå i skolan, göra skolarbeten, arbeta, tjäna ihop pengar till ränta och avgift och el och telefon och mat och mediciner och allt det där. Och så ska man ju helst röra på sig, så man orkar mer. Och så ska man sova ordentligt. Och äta nyttigt. Och städa. Och sen så bör man ha ett socialt liv också. Det räcker inte att man träffar sina vänner, man ska fira födelsedagar, äta middagar, dricka vin och träffa folk. För det måsta man ju. Träffa nya människor. Allra helst om man är ensam och saknar någon att kramas med och fryser så fasligt på kvällen. Inte kommer det en prins på vit häst. Man måste anstränga sig också. För man vill ju ha någon. Även om man tycker om att äta sin frukost i lugn och ro och bestämma själv över fjärrkontrollen, så borde man ju ge det ett försök. Och även fast man misstänker att man har social fobi och besitter ett väl dolt förakt för människor i allmänhet och trevliga människor i synnerhet, så måste man tvinga sig själv att vara öppensinnad. När man nu hinner mellan skolan, jobbet och ångesten, alltså.