Det kommer sluta med att jag står i en situation som jag inte kan rädda, bortförklara eller förmildra. Och så blir det alltid när jag är förvirrad. Jag leder mig själv mot slutet. Små destruktiva steg blir till slut ett jättestor destruktivt felsteg. Jag sårar mer än nödvändigt och jag bryter ner mig själv mer än jag skulle behöva. Och först efteråt kan jag se vad jag borde gjort, hur jag kände och vart jag ska ta vägen.
Men just nu klampar jag på. Små detaljer blir större. Jag hittar nya sätt att plåga mig själv och skapa kaos, och jag ger mig inte förrän kaoset är så totalt att det bara finns en väg ut. Då behöver jag inte välja längre. Då är valet gjort. Till det bättre eller sämre kanske, men gjort.
Jag förstod inte vad psykologen menade första gången hon sa att jag har ett destruktivt tankemönster... Det vet jag nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar