IT'S HARD TO TELL THE BLUES APART

För att återuppstå så måste man dö. Och man kanske inte alltid kan gå och vänta på att någon ska hoppa fram från buskarna med en kniv. Man kanske måste provocera fram det. Man kanske måste göra som Jesus och se till att det blir av. Föra handlingen framåt på egen hand. För när det väl är förutbestämt att man ska återuppstå, då kan man ju inte vänta tills man dör av ålder. Då måste man puscha på förloppet, reta upp sina fiender och försätta sig i livshotande situationer.
Man kan inte ta sitt eget liv, för då förlorar man äran. Men man kan ställa sig vid klippkanten och hoppas att vinden gör jobbet åt en.

Och hela tiden så måste vi tro att Gud återupplivar oss på den tredje dagen. Att budskapet når fram, att mödan var värt det och att allt man offrat kommer dubbelt igen. Hela tiden måste vi tro att vi kommer att resa oss igen, att det blir en ljusare dag efter den mörkaste natten. Att allt vi gjort, att våran död, inte var för djävels.
För hur ska vi annars våga? Hur ska vi annars mäkta med? Hur orkar man kampen om den inte har ett slut, ett mål och en hägring av ljus?
Så vi tror. Med hela vårat hjärta. Och vi provocerar. Och vi hoppas på döden, eftersom vi hoppas återuppstå. Och vi måste fortsätta tro, annars bleknar ljuset på andra sidan tunneln och vi slutar att föra handlingen framåt. Vi stannar upp och allt vi gjort innan blir utan mening. Vårt budskap blir ihåligt. Så vi tror på återuppståndelsen, syndernas förlåtelse och vår egen betydelse. Vi tror, med hela vårt hjärta, att efter slutet kommer mer.