NOTHING ELSE MATTERS

När jag möter motgångar så lägger jag mig ner på alsfalten och gråter eller kramar en grön prick i Allbecksunds kanal. Jag ställer mig inte upp och kämpar emot. För dom få gångerna jag gjort det i mitt liv så har allting slagit tillbaka i ansiktet på mig. Med dubbel kraft. Om jag lägger mig under täcket, så kommer någon annan så småningom att lösa saker åt mig. Eller kanske rinner det till och med ut i sanden.
Eftersom andra väldigt sällan håller med om mina åsikter, så väljer jag att svälja dom. Jag vet vad ni vill höra, men det är inte det jag har att säga. Jag orkar inte säga det som gör alla till lags längre och på senare tid har jag inte behövt det heller. På senare tid finns det dom som faktiskt inte lägger någon större vikt i om vi delar åsikter eller inte. Det går bra ändå.
När jag valde att säga vad jag tyckte till dig, så var det med stor ansträngningen. Och det var trots att jag bestämt mig för att tiga ihjäl det - gång på gång. För i ärligheten namn, inget av det jag sa var något som du ville höra eller som föll dig i smaken. Men nu sa jag det. Jag kastade det rätt ut och jag kan säga att det kanske var dumt. Men inte att jag ångrar mig. Det har legast under ytan allt för länge, och jag menade det. Jag är verkligen ledsen, men jag menade det.
Och visst har jag förrändrat och visst gör jag vad jag känner för, trots att det ibland innebär att jag kör över andra. Visst har jag gjort val som innebär att människor jag bryr mig om hamnat i skymundan. Men jag sitter här nu och säger exakt som det är: Jag önskar att jag sa sanningen oftare, jag önskar att jag kämpade ibland, jag önskar att jag inte betedde mig som en bortskämd barnunge så ofta, jag önskar att jag var starkare och jag är påväg dit. Jag är påväg att bli starkare och självständigare.
Jag kanske aldrig får sluta äta min medicin eller gå på återbesök. Men kanske kan jag sluta känna mig som ett offer en dag. Kanske kan jag sluta tycka så jävla synd om mig själv och kanske kan jag sluta skylla på alla andra.
Jag framstår ibland som fruktansvärt stark och jag vet att det finns dom som kallar mig bitch. Just nu är det precis vad jag vill. Jag har gått från noll självförtroende, till att faktiskt tycka om mig själv. Nästa steg är att göra något åt mitt liv. Men varje dag, varje minut, så kämpar jag för att hålla det uppe. Ibland är det lättare, ibland vrider sig varrenda nerv i kroppen för att få skrika ut ångest. Men jag kämpar emot. Och jag håller skenet uppe. Och det är så jag vill ha det. Så länge jag har kraft att kämpa så flyter vardagen. Och så länge jag har energi så kommer jag ibland att trampa på människor för min egen skull.
Men tänk då på att jag bara trampar på dom som redan trampat på min tå allt för många gånger.